Hur går det till?

Huvudproblemet med att finnas till: Del I
(Från en intervju med Harry Palmer - Perspektiv 1996)

Perspektiv: Jag misstänker att frågan du oftast får är: Vad är Avatar? Så, vad är Avatar?
Harry: Avatar handlar om varje verklighet som är, var eller kommer att bli. Jag vet att det inte är speciellt beskrivande, men det är det mest sanna påståendet jag kan göra. Avatar handlar om skapelse, vilket jag definierar som vad som helst, som har definition eller gränser i rum, tid eller medvetenhet. Det täcker universum och allting i det.
Eftersom de flesta människor inte riktigt är redo att ta in Avatar på en så allomfattande nivå, så talar jag vanligtvis om föreställningar. Människor känner instinktivt igen att vilka föreställningar de har, skapar konsekvenser för deras liv. Huvudproblemet med att finnas till, är vad man skall tro. Det är den filosofiska avgrund alla ställs inför. Det är avgrunden benämnd, ”jag vet inte”. Det är farligt att inte veta. Vid kanten för denna avgrund finns affärerna där föreställningar saluförs av allehanda försäljare. Några affärer flödar över och glorifieras av historier. Några är folkvagns-bussar körda av kult-rekryterare. Alla säljer ett program för föreställningar och en enkel biljett till sanningens land på andra sidan av; ”jag-vet-inte”-avgrunden. Det finns tusentals skraltiga broar för föreställningar över avgrunden, och var och en leder till en aningen annorlunda upplevelse.Vad som särskiljer Avatar är att programmet för föreställningar är tomt, bron är stabil som berget, och biljetten är tur och retur!

Perspektiv: Det känns som att ta en föreställning ut för provkörning.
Harry: Det är bra och där finns inget onödigt besvär med att återlämna den.
Människor upplever i huvudsak vad de tror på - även om de ibland inte tror att de tror det.
Svårigheten för några är att särskilja mellan vad de tror och vad de låtsas att tro. Det är inte alltid samma sak.

Perspektiv: Säger du att vi inte alltid vet vad vi tror eller upplever vad vi säger att vi tror.
Harry: Det är korrekt. Och det är felet med positivt tänkande. Du kan fästa lappar som säger ”Jag är lycklig att vara mig” på varje spegel i huset, och skandera det en halv-timme före varje måltid och fortfarande inte uppleva det. Anledningen till att det inte tar dig över jag-vet-inte-avgrunden till en sann upplevelse, är att du redan är på andra sidan och upplever någonting annat. Kanske kom du dit på biljetten, ”Det är verkligen ingenting som gör mig lycklig”. Det är en sann föreställning som ligger under ytan, och motiverar alla positiva påståenden.

Perspektiv: Så hur kommer jag underfund med vad jag verkligen tror? Vilken biljett köpte jag i basaren för föreställningar?
Harry: Det enklaste sättet, är att arbeta baklänges från vad du upplever. Om du upplever brist på lycka, kan du vara ganska säker på att ditt tillitsfulla hopp över avgrunden var en föreställning om att du skulle bli olycklig. När du finner din sanna föreställning kan du använda Avatar-teknikerna för att ändra den. När du gör det kommer din upplevelse att ändras. Innan du finner den sanna föreställningen, tror du ovanpå, och vad du upplever påverkas endast på ett ytligt sätt.

Perspektiv: Det är en bra poäng. Jag har sett många människor deltaga i workshops eller seminarier, lägga sig till med en ny rock med föreställningar till sina liv. Det påverkar inte vad de känner någon speciellt lång tid. Det leder mig till en annan fråga. Vad är skillnaden mellan tro och sanning?
Harry: Ibland är gränsen mellan tro och sanning lite suddig, speciellt när vi har att göra med kvalitéer som inte är rent fysiska.
Det finns vanligtvis någon sorts överenskommelse när det gäller erfarenhets- mässiga bevis. Ta till exempel ett träd som faller. Ingen ifrågasätter detta. Trädet stod upp och nu har det ramlat omkull. Vi kan mäta var det föll, hur stark stammen var, hur gammalt det var, e t c. Ingen behöver ifrågasätta detta. Du kan gå och sparka trädet. Det är en övertygad sanning; trädet har fallit.
Men nu till frågan, ”Varför föll trädet”?”
Nu blir vi konfronterade med vad vi skall tro.
Det var gammalt och ruttet. Vinden blåste omkull det. Det var en handling av Gud. Denna typ av träd ramlar alltid omkull. Det var en ond ande. Det var luftföroreningar. Det var för att ozonskiktet har blivit tunnare. Det var jorden som skakade. Allt detta är föreställningar. Och naturligtvis, när du väl tror på en kommer du att finna bevis. Vinden blåste med 50 kilometer i timmen och skapade en tryck-faktor som översteg trädets styrka.
Och någon säger , ”Ok, visst, och varför föll inte alla träd? Varför nådde vindstyrkan 50 km i timmen?”
Om du verkar känna dig lite förstockad, fortsätt söka efter mer grundläggande varför, och till slut når du fram till vår ”jag-vet-inte”-avgrund.
Det är vid denna Jag vet inte som hela sammanlänkningen av föreställningar börjar till varför trädet ramlade omkull. Så länge som vi gör en sammanlänkning och så länge som ingen ramlar över kanten till avgrunden, så har vi en vetenskaplig förklaring till varför trädet ramlade omkull.

Perspektiv: Så varför ramlade trädet omkull?
Harry: Ett ärligt svar? Jag vet inte. Men du förstår, det är farligt att inte veta. Rädsla uppstår. Rädsla motiverar kanske-förklaringar. Så låt oss säga att jag knuffade omkull trädet för att poängtera något. Jag gjorde det medvetet.

Perspektiv: Och poängen?
Harry: Poängen är att omkring denna enstaka händelse, att ett träd ramlar omkull, kan en verklighet som helt skapas av föreställningar utvecklas - en verklighet med vindar och stressfaktorer, och utbrott på solen, e t c. När tillräckligt många människor accepterat dessa föreställningar, kommer vi ha någon som säljer träd-hängslen.
Naturligtvis finns där likvärdiga, alternativa förklaringar. Till exempel blöt jord och rotröta.
Det intressanta är att människor som upplever blöt jord/rotröta-verkligheten, enkelt kan se att verkligheten hos vind/stress-faktor-människorna är ett system av föreställningar. De har inte alltid lika bra omdöme omkring sin egen verklighet.
Djupt inom oss finns denna ledsna, lilla pojke, som klart ser att alla andras verklighet grundas på föreställningar. Han är fånge i sin egen föreställning angående sanning. Han backar bort från avgrunden och förklarar så fort han kan. När han tillåter sig själv att se sina egna föreställningar som föreställningar, kommer han upptäcka sann visdom.

Perspektiv: Det är en insiktsfull metafor. Jag antar att min nästa fråga är - för att använda dina ord - varför skulle jag vilja oskapa mina föreställningar?
Harry: Det behöver du inte. Det är inte avsikten med Avatar att förstöra din verklighet eller ändra vad du tror på. Avatar handlar enbart om att visa sambandet mellan dina föreställningar och upplevelser. Avatars budskap till människor är att de kan vara upphov till sin verklighet. De kan avsluta sammankopplingen med en verklighet och flytta vidare till en annan. Vi är sällan, om ens någonsin låsta i en verklighet vi inte enkelt kan ändra enbart genom beslut att ändra våra föreställningar.

Perspektiv: I Avatar är det upp till personen att själv bestämma om han/hon vill eller inte vill förändras?
Harry: Absolut. Den enda anledningen till varför vi väljer att förändras är att vi blivit mer erfarna och det finns en önskan att vår verklighet i högre grad skall spegla vår nya vishet. Du måste inte avsluta varje problem i en matematikbok i aritmetik, innan du går vidare med algebra. Du når en punkt när du förstår det. Dessa siffror och dessa funktioner skapar dessa resultat. Är det klart? Nu är det hög tid att gå vidare.

Perspektiv: Så aritmetik är ett system av föreställningar?
Harry: Ja. Och så är det även med algebra. Så är varje verklighet man betraktar utifrån. Men det betyder inte att du inte skulle kunna sänka dig själv ner i en verklighet och lära dig de grundläggande föreställningarna och leka i den verkligheten till ditt hjärtas fröjd.
Fastna bara inte, så att allt du sysslar med resten av ditt liv innebär problem av typen aritmetik.

Perspektiv: Jag kan inte låta bli att tänka på uttrycket om en ponny, som bara kan ett trick.
Harry: Exakt! Syftet med att använda Avatar är att ditt liv inte enbart blir ett, ”en-tricks-ponny-liv”.

Perspektiv: Jag tror att vi alla kan känna igen idéen, att vi vid någon tidpunkt lärt vad vi behöver lära oss av vissa problem och händelser i våra liv, och sedan kommer en tid som innebär att gå vidare. Varför Avatar?
Harry: Ber du mig att skapa ett system för föreställningar? Okej. Låt oss föreställa följande; att skapa och uppleva verklighet, är bara en av många möjligheter livet äger. Och låt oss tro att vi vaknar upp till nya möjligheter, när vi avslutar vårt utforskande av dessa verkligheter.

Perspektiv: Det låter som en sanning för mig.
Harry: Bra. Då kan vi låta den tjäna som en sanning tills vi är nöjda med att vi lärt oss vad vi behöver veta och är redo att gå vidare. När vi når den punkten kommer Avatar att dyka upp igen.

Perspektiv: Det är intressant. Föreslår du att anledningen till Avatars återkomst vid denna tidpunkt är orsakat av att många av oss är redo att gå vidare?
Harry: Ja. Jag tror många människor tar på sig ansvar för sig själva, liksom för civilisationens medvetna utveckling. När livet utvecklas blir det mer integrerat och föreställningar är mindre definierade. Motsatt riktning är förfall, där livet blir mer separerat, och där föreställningar blir fastare och mer definierade. Utveckling och förfall bör inte förväxlas.

Perspektiv: Någonting annat hände mig under tiden vi pratade, kanske är det bara en föreställning? Jag menar, naturligtvis är det en föreställning. Hur fortsätter vi samtala? Allt är föreställningar, eller hur? Just nu förstod jag det!
Harry: Det är inga problem. Låt oss bara underhålla varandra och föreställa oss att vi upptäcker sanning.

Perspektiv: Okej, jag är villig att tro det - ja, jag kommer medvetet tro det. Åh, just nu förstod jag titeln till din bok! Nåväl, var var jag?Åh, så som jag förstår det, är att föreställningarna som stöddes av kroppens sinnen är fastare och sannare, men sedan verkar de avta i övertygelse mot kanterna av definitionen, som våra sinnesorgan ger förnimmelse av. Är det rätt? Tränger vi fram mot inneslutningen/gränsen av vår egen verklighet.
Harry: Det är ett bra sätt att se på en verklighet.
Det finns en gammal historia om en bonde som lade en groende pumpakärna i en burk. När pumpan växer fyller den burken och kan inte växa längre. Burken är föreställningens gräns för vad vi kan uppleva.
När burken spricker utvidgas vår verklighet.

Perspektiv: Okej, då har jag en annan fråga? Om din verklighet fortsätter att växa, hur kommer du ut ur den för att skapa en ny verklighet? Tillför och förändrar du inte endast verkligheten varje gång du krossar föreställnings-burken?
Harry: Du har rätt. Det finns faktiskt ingen utgång där vid verklighets-bubblans gräns. Från insidan verkar varje verklighet vara oändlig, varje föreställning verkar vara sann. Returbiljetten i denna oändliga föreställning-till-verklighet finns placerad exakt där du är, och den blir bestyrkt genom att du fullt ut upplever dig som upphov till skapelsen. Nu talar jag inte om skuld. Jag talar om kraft och förmåga. Som upphov till föreställningen-till-verkligheten kan du sätta på och stänga av den. När den är på, är den oändlig. När den är av, är du upplyst. Att tänka, att räkna ut, och att tro är verktyg för att utforska inom en verklighet. De kommer inte att stänga av den. Endast genom att uppleva en föreställning till verklighet, fullt ut, kommer att stänga av den.

Perspektiv: Är det verkligen möjligt att uppleva en verklighet fullt ut?
Harry: Ja det är det, men det är en förmåga som behöver bli förstådd och utvecklad. Många människor blandar samman upplevelse med att förklara. Några människor misstar upplevelse för tänkande eller att minnas. Allt blir lagt i kategorier hellre än upplevt. Några människor blandar ihop upplevelse med att tro eller att fantisera, några med lidande - att uppleva är ett mycket missförstått begrepp.

Perspektiv: Hur skulle du förklara att uppleva?
Harry: Faktiskt är det ett mer grundläggande fenomen än vad språk eller förståelse kan förklara. Det har mer att göra med att vara närvarande och att känna, än en intellektuell förståelse.